I en nordisk jazzvärld med massor av oantastligt kompetenta naturlyriker kombinerar Andreas Gidlund som få andra jazzblåsare teknisk skicklighet med temperament. Hans heta spelstil matchas strålande av medspelarna i den här svintajta kvartetten: Fabian Kallerdahl på piano förstås, skön solist men också utsökt i kompet, Mattias Grönroos, bas, och Lars Källfelt, trummor.
Oavbrutet nervigt och kul.

Ulf Johanson

___

SMÅLANDSPOSTEN 4 granar

Jag har tappat räkningen på hur många plattor Fabian Kallerdahl medverkat på i år. Nu är det inget problem. Tvärtom är det bara att citera kronprinsessans glada ja, ja, ja! för varje ny skiva där denna enastående kreativa pianist dyker upp. Den här gången är det med saxofonisten Andreas Gidlunds kvartett, där också basisten Mattias Grönroos och trummisen Lars Källfelt medverkar. Musiken är som vanligt i Gidlunds fall, djupt rotad i amerikanskt 60-tal, vilket inte minst hörs i den bredbent Coltrane-ångande The Gem, där hans kvartett visar att dom är ett av dom mest kompetenta och intressanta banden i dagens jazzsverige.
MAGNUS NILSSON Smålandsposten

___


VÄRMLANDS FOLKBLAD 4/5

Kallerdahl är med i saxofonisten Andreas Gidlunds kvartett, som bjuder på högklassigt spel i skiftande
stämningslägen; ibland som om det gällde livet, i nästa stund stillsamma reflexioner kring det som möter en när man drar upp rullgardinen en
sommarmorgon. Jag gillar den här kvartetten utan att kunna förklara riktigt varför, men det känns faktiskt helt i sin ordning. Ett mycket bra jazzalbum.

SVENSKA DAGBLADET BETYG 4

Saxofonisten Andreas Gidlund växlar på sin nya kvartettskiva mellan framåtlutad hardbop, staccatoartad interpunktion och mer stillsamt eftertänksamma tonflöden. I sina tyngre delar formar musiken en förtätad intensitet, präglad av rytmisk fantasi och improvisatorisk frenesi. Då driver Fabian Kallerdahls piano på i dynamiskt samspel med de andra musikerna, samtidigt som han fräckt fyller ut de mellanrum som Andreas Gidlunds stötiga attack skapar. När gruppen viker av från den mainstreamartade modernismen blir det mer av musikalisk bellelett rism, av skönskrift som söker men inte ser sitt mål.

Magnus Eriksson

___

GAFFA 4 STJÄRNOR

Andreas Gidlund Quartet slog igenom i början av 2000-talet, som en ung saxofonist med ett tungt rotat arv av saxofonjazz som grund. En grund som vuxit och som utvecklats med åren. Klassisk femtio- och sextiotalsjazz som gärna öppnade sina armar för andra infall. Som gärna öppnade upp för små flirtar med både pop och rock, som gärna gav det klassiska uttrycket bredd, märg och liv. Så för att fira tioårsjubiléet en platta med mer av det uttryck, mer av de låtar, mer av den känsla kvartetten utvecklat och spelar vidare på. Och visst håller det den klass det brukar. Men på samma gång tänder det liksom inte till, det känns som att det går lite på tomgång ibland. De förväntningar som byggs upp av inledande Il étatit une fois kommer liksom inte vidare. Ibland känns det till och med nästan ofokuserat. Men när det är så pass gediget i grunden, när samspel och dynamik bidrar till att sträva vidare, att verkligen leverera, exekvera, producera, så funkar det ju gott ändå.

MAGNUS SJÖBERG

___


DALADEMOKRATEN Betyg 4

Allt är framfört av en mycket tätt spelande kvartett med Andreas Gidlund på saxofoner och klarinett, Fabian Kallerdahl på piano, Mattias Grönroos på bas och Lars Källfelt på trummor.
Det är blandad jazz som hämtat grunderna från olika håll, men det spretar aldrig iväg utan hänger ihop på ett harmoniskt sätt. Visst görs utflykter mot periferin, men även om gränserna är flytande och tillåtande så känns allt sammanhållet. Kvartetten spelar tätt ihop, samspelet är perfekt och soloimprovisationerna sitter där de ska.
Det finns något amerikanskt i stilen. Här finns mycket kraft, mycket energi. Musikerna vill mycket och lyckas. Här finns också partier som känns väldigt svenska ofta som inledning på en låt. Då kommer melankolin, den svenska blå jazztonen och arv från Arne Domnerus, Jan Johansson, Bengt-Arne Wallin med flera hörs. Det blir en styrka i kvartettens musik.
Andreas Gidlund firar triumfer med saxofonerna. Fabian Kallerdahl verkar bli bara bättre och bättre på pianot och här hörs också att starkt trumspel av Lars Källfelt och sköna basgångar av Mattias Grönroos. Made in Göteborg är en CD som sitter skönt.

LENNART GÖTESSON

___


DIG MUSIK Betyg 3,5

Saxofonisten Andreas Gidlund är nu framme vid sin fjärde skiva. Hans kvartett har faktiskt existerat sedan början av det här millenniet med Göteborg som postadress. Anders växlar mellan tenor-sopransax samt klarinett. Fabian Kallerdahl spelar piano, Martin Grönros bas samt Lars Källfelt trummor. Kompositionerna är till största delen skrivna av Andreas men Fabian har två nummer med.

Musiken är inte förutsägbar. Man skiftar identitet utan att tappa skärpan i det målmedvetet sammansatta materialet. Här märks en spirituell musikerglädje med en varierad rytmik. Inne på rytmik kan man fastslå att Grönros och Källfelt är ett par som gör musiken levande med sitt omväxlande fria och konventionella komp. Deras organiska agerande är en bra botten i den utmanande gruppen.
  
Fabian är en udda pianist med en stor potential. Han är redan en uppmärksammad musiker som inger respekt även utanför Göteborg. Rentutav är han en av det senaste decenniets mest annorlunda talanger. Andreas går även han på egna skissade vägar. Där leder hans sätt att bygga upp en improvisation oftast leder till ett klimax. Med en markerad attack skapar han ett lättigenkännligt signum.  Vilket instrument som är hans styrka är svårt att tyda men saxofonerna har en större bärighet medan klarinetten än så länge låter en aning oprövad.
Göran Olson

___


DAGENS SKIVA 7/10

Mattias Grönroos (bas) och Lars Källfelt (trummor) är en utmärtk rytmsektion som klarar att spela de mer traditionella numren som de något friare med samma självklarhet.
Jag föredrar när Gidlund spelar på tenorsaxofonen, men det beror kanske mer på att jag inte är något större fan av sopranen än att han blåser den sämre.
Fabian Kallerdahl verkar jag aldrig kunna få nog av. Han snirkligt, finurliga och evigt svängiga piano har en självklar plats varje gång jag fantiserar ihop en svensk allstarorkester, oavsett om formatet är trio, kvartett eller septett.
Tillsammans visar Andreas Gidlund Quartet på sitt fjärde album prov på tät samspelthet.
De öppnar med två svängiga spår som är rakt upp jazz med ståbas som thump, thump, thumpar på efter välbeprövad jazzmall. Trummorna svänger med och saxofonen och pianot delar broderligt på förarplatsen. Det är ett gött mjukt driv av klassiskt rökigt jazzklubbsnitt.
I den tredelade söta sviten som följer därpå spelar Gidlunds saxofon i ett högre register. Tempot dras ner och stämningen blir mer melankoliskt ödesmättad. Vi åker från soluppgång till sömngång och rakt ut i skallerormarnas drömlandskap. Det låter modernare och mer i klang med den svenska samtida jazzen än som inledningens varmt nostalgiska tillbakablickande.
De fem återstående spåren pendlar mellan de två lägena. Å ena sidan melankoliskt västkustskt vemod, å andra sidan mjukt varmt och skönt sväng. Kanske saknas de där låtarna som verkligen slår undan benen på mig, men å andra sidan njuter jag av hela anrättningen.

Patrik Hamberg